hultsfred 09

folk trängs, de knuffar på mig och trampar mig på fötterna. En kille bakom mig fastnar med sin kofta i mitt festivaltrassliga hår. En tjej några meter framför mig svimmar och vakterna får bära bort henne. Folk fyller snabbt hennes plats. Vi var här tidigt för att komma långt fram, ändå var här mycket folk redan när vi kom. Man känner känslan av förväntan i publiken och alla trycker på framåt. Kanske man kan komma lite lite närmre, se lite lite bättre. Någon spelar ett par ackord på scenen, alla i publiken stannar upp, tystnar och blir stilla. En suck av besvikelse går genom folkmassan. Bara ljudteknikerna igen! Men när de försvinner ut tänds strålkastarna på scenen. Folkmassan rör sig igen, jublar, skriker, hoppar. När de första tonerna av Mr Brightside spelas glömmer jag plötsligt bort alla som trampar på mig, knuffar mig och skriker mig i örat. Det enda jag tänker på är musiken, stämningen och att livet är så jävla underbart.


"Coming out of my cage
And I've been doing just fine
Gotta gotta be down
Because I want it all

It started out with a kiss
How did it end up like this?
It was only a kiss
It was only a kiss"

När konserten är slut och jag måste tillbaka till vårt sunkiga tält, mina skitiga festivalkläder och den långa bussresan hem, så kommer det inte vara jobbigt alls. För denna lyckan kan jag leva på länge. The killers, Lasse<3, Takida, The Sounds och Regina Spector. Alla på samma ställe. Kan det blir bättre?

Kommentarer
Postat av: emma

jag kan faktiskt kanna kanslan! ;)

2009-03-12 @ 10:22:43
URL: http://emmaxelsson.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0